Anna i USA

En inspirerande sak att tänka på är George Orwells död. Han rökte som en skorsten, fick tuberkulos och dog ett år efter att han avslutade 1984. 46 år gammal var han då. Ett år är inte ens tillräckigt lång tid för att en bok ska hinna komma ut, för tusan!

Eller F. Scott Fitzgerald, den gamle alkisen. Han hade också en släng av tuberkulos, vad det verkar, men han dog av en hjärtattack. Vid 44. Han hade troligtvis många romaner kvar i sig.

Och låt oss inte glömma självmördare som Sylvia Plath och Virginia Woolf. Sorgligt.

Man ska inte dö innan man gjort sig själv rättvisa. Alla ovan nämnda har förvisso gått till historien, men ändå. Sylvia Plaths framgångar började först efter hennes död! Det duger inte åt mig.

Såhär tänker jag när jag blir röksugen eller känner mig trött på livet. Kalla mig morbid, men det hjälper.

Första gången jag läste The Bell Jar gick jag på högstadiet. Jag minns att jag satt i skolbiblioteket och hade förväntningar på denna bok som jag sett min fiktiva förebild Kat läsa. (Kat är protagonisten i 10 orsaker att hata dig, den underbara high school-filmen som bygger på Shakespeare-pjäsen Att tämja en argbigga.) Men jag läste givetvis den svenska översättningen Glaskupan. Jag var nästan alltid ensam med bibliotekarien i det där skolbiblioteket. När jag skolkade var det där jag gömde mig.

Intrycket som Sylvia Plaths berömda roman lämnade på mitt pre-pubertala jag var inte särskilt bestående. Jag minns att jag tyckte lite vagt att den var "bra", men tack och lov kunde jag väl inte riktigt relatera fullt ut till bokens ämnen. The Bell Jar skildrar, för er som eventuellt inte läst den, om en ung kvinnas väg in i djup depression.

Det var även på högstadiet som jag började läsa och skriva dikter. Jag diktade på sockerdricka.nu och haket.com (två snarlika forum för kreativt skrivande) och läste Karin Boye och Edith Södergran. Jämte en mängd alster på de nämnda sidorna, förstås. Jag vill minnas att jag redan då var kritisk till poetiska alster (i synnerhet mina egna), men det kan vara en efterhandskonstruktion. På temat lyrikanalys ska också nämnas alla timmar jag tillbringat med texthäften till skivor jag älskat. Att tolka texter som är öppna för tolkning är bland det roligaste jag vet, om texten berört mig. Texter är viktigt.

Senare i tonåren fick jag en ny favoritfilm. Liksom alla bra filmer bygger den på en bok – Fight Club. I den talar den namnlösa huvudpersonen om Sylvia Plath.

"You're not dying. In the Tibethan philosophy, Sylvia Plath sense of the word I know we're all dying, but you're not dying the way Chloe back there is dying."

När jag i mina sena tonår köpte boken, då på originalspråk, och läste om den, talade den till mig på ett helt annat plan. Dels eftersom jag hade hunnit se och uppleva mycket mer av det som skildras i boken, men även för att jag hade utvecklats som läsare. I The Bell Jar kunde jag se både ett fulländat litterärt verk och en bok som jag själv hade kunnat skriva. Jag säger inte att jag är i klass med Plath rent litterärt, men den typen av bok skulle kunna komma från mig. Den tanken gav mig verkligen en känsla av att även jag skulle kunna skriva något som är värdigt att tryckas.

Det senaste året har vissa av mina litterära idéer velat utforma sig som dikter. Jag har motvilligt låtit dem. Att läsa litteraturvetenskap var otroligt inspirerande på det både upplyftande och hopplösa sätt som god litteratur ofta är. Framför allt var litteraturvetenskapen nyttig för att den hjälpte mig att börja tänka mer ifrågasättande kring vad som är litteratur och inte. Mest intressant tyckte jag att gränsen kring poesi var. Vad är egentligen poesi? Det hjälpte mig att försonas i min kärlek till det poetiska. Försonas, ja, för jag hyser en slags hatkärlek till den poetiska formen. När poesi är bra kan den vara så oerhört kraftfull, men när den "är dålig", med vilket jag menar att den inte säger läsaren någonting, är den bara löjlig. Oerhört subjektivt, givetvis. Prosa har betydligt fler mellanlägen mellan "fantastisk" och "katastrofal".

Min partner har en faiblesse för Woody Allen. Det här har lett till att jag på sistone sett en rad av hans filmer, bland dem Annie Hall. Och vem kommer upp i dialogen om inte...

"Ah, Sylvia Plath - interesting poetess whose tragic suicide was misinterpreted as romantic by the college girl mentality."

Huvudpersonen droppar denna replik medan hen håller i en av Plaths diktsamlingar. Och här har vi en intressant sak. Jag har varit intresserad av Sylvia Plath som författare i åratal; jag har läst poesi, och jag har vetat att hon skrev poesi. Ändå har jag aldrig läst hennes dikter. Bara hennes stora hit The Bell Jar. Som om hon vore något jävla one-hit-wonder. Pinsamt, har jag sagt till mig själv. Riktigt pinsamt.

Med bakgrund av detta har jag försiktigt smugit runt poetry-hyllan i den bookstore som finns här. Jag har spanat på "the restored edition" av Ariel, diktsamlingen som kom ut efter Plaths död. Den version som kom ut då var ihopsatt, i urval och ordning, av Plaths make – poeten Ted Hughes. Den här upplagan följer ordningen som dikterna låg i på Plaths skrivbord när hon dog.

Hur vet jag det? Jag läste det i förordet. Ett förord skrivet av Plaths och Hughes dotter Frieda. För ja, givetvis köpte jag den. I dag när jag var i bookstore vågade jag mig inte bara fram till hyllan. Jag plockade ut och öppnade Ariel. Och raderna som mötte mig var så direkta, så klara, så fria från struntprat, att jag inte tvekade en sekund till. För är det något som poesi ofta lider av så är det struntprat. Det är som en sjukdom. Av den här snabba glimten anade jag en poet vars röst inte dämpades av sirliga formuleringar och luddiga avsikter. Raderna var det avslutande stycket i dikten Lady Lazarus, vilket lyder som följer:

"Out of the ash
I rise with my red hair
And I eat men like air."

Och av endast dessa tre rader – som för övrigt skulle passa in i en låt av Lady Gaga – fick jag helt nytt hopp om att läsa och skriva poesi.

Jag har börjat träna.

Nåja, jag har tränat några gånger i alla fall. Eftersom gymmet ingår i hyran och man inte kan ta sig någonstans till fots känner jag att jag måste. Man behöver träna både kroppen och hjärnan, och så vidare.

Det enda är att sådana miljöer ger mig enormt mycket obehag. Jag är ärrad efter min skoltid. Idrottslektionerna var det tillfälle då mobbningen var allra värst. All ångest jag gemonlidit i svettluktande lokaler har satt sig i någon slags bisarrt muskelminne som väcks till liv varje gång jag sätter min fot i ett gym. Bara nervositeten får min puls att öka. Sorgligt men sant.

Men det är helt annorlunda nu. Alla på ett gym bryr sig bara om sig själva, och eftersom man inte ägnar sig åt någon lagsport kan ingen bli besviken och sur på en för att man är dålig. Rent teoretiskt är detta självklart. Ingen kommer att mobba mig. Jag vet det. Därför har jag svettats på, trots oroskänslorna, och efter några gånger känns det betydligt bättre.

I synnerhet eftersom jag i dag insåg att jag kunde läsa på gymmet. Då är jag i mitt rätta element igen. De flesta andra som hänger på gymmet är super skinny sorority girls, men jag kan hantera det om jag har en bok att försjunka i. Illusionen av intellekt och allt det där.

Dock hann jag bara göra så i tio minuter. Sedan var det någon på gymmet som fes och det stank så att jag blev illamående och flyttade mig till andra sidan av rummet och en annan maskin. (Gud, vad det där kändes som något jag hade skrivit i en dagbok när jag var tio. Fyller snart tjugotvå, men men.) Det var kul så länge det varade. Och i morgon kör jag igen.

1. Mississippi, från ovan. Jag tog den här bilden när mitt plan sänkte ned sig över Baton Rouge.



2. Mitt rum; min säng.



3. Mitt rum; min byrå och mitt skrivbord.



4. Min walk in-closet. Slöseri med utrymme då jag ju bara har en resväskas innehåll med mig.



5. Mitt EGET badrum! Teoretisk behöver jag alltså bara lämna rummet för att laga/hämta mat. Och för att ha ett liv, men...



6. Badkar. Hehehe.



7. På universitetets campus. Notera att ordet "music" har hipsterswag (ja, det var därför jag tog bilden).



8. En av alldels för många bilder från Mardi Gras-paraden i New Orleans. Söta ponnyhästar!



9. ...och snubben som skyfflade upp de söta ponnyhästarnas avföring.



10. Ett coolt träd.

Jag är inte åskrädd i normala fall. Visst, jag drar ut mina elektriska apparater tills det är över och hoppas på att blixten inte ska slå ned, men det har aldrig känts troligt. Jag är för kort för att träffas av blixten. Åska hemma i Sverige är ingen större fara, känner jag.

Men här. HÄR. I Baton Rouge, Louisiana, är åskan betydligt starkare. Ibland när det dundrar kan man känna vibrationer i huset. Jag överdriver inte. Och blixtarna! De är ungefär tio gånger så starka som hemma. Det hela är oerhört dramatiskt, vill jag lova.

Det började åska i söndags kväll, och under måndagskvällen slutade det. Hur sjukt? Vädret här = galet. Dessutom har jag myggbett överallt. Det kan i och för sig bero på att jag tillbringade en halv fest i en trädgård och lät mig ätas av mygg, men ändå.

När jag föreställer mig ett grått – men ändå fint – Göteborg känns det så surrealistiskt.

Ni har säkert hört att allting är så himla stort i USA. Men det är verkligen SÅ HIMLA STORT. Versalstort! Två konkreta exempel: vår papperskorg i köket har samma storlek som en soptunna hemma i Suecia. Jag har ju sett de där gigantiska soppåsarna på Vänner, men uppenbarligen inte insett att det faktiskt är så på riktigt.

En annan grej illustreras av bilden: vinboxarna är inte tre utan FEM liter. Att "dela på en bib" får plötsligt en ny betydelse... Från karatefylla till alkoholförgiftning. Jösses.

Och ölkaggarna de har på fester har ni sett i alla filmer. Man pumpar på en pump, och så flippar man på en kran, och så kommer det blaskig ljus lager ur tunnan. Det är ungefär så kul som det ser ut, det vill säga helt okej men inget större spänningsmoment.

Ett normalt glas vatten på en restaurang här är ungefär en halv liter. Dessutom fyller de ofta på utan att man bett om det. Jag skulle kunna fortsätta i evigheter, men jag tror att ni förstår poängen. Bara en sista sak: kylskåpen! SÅ stora. Djupa, breda, stora fack i dörren och så vidare. Ändå är de alltid fulla. I vår lägenhet kan det bero på att vi är hela fem personer som delar, men ändå.

Det kan ha att göra med att man köper mjölk i flaskor om fyra liter också.

Innan jag skulle åka hit var jag jättenervös över vad jag skulle äta. Man hör så mycket om maten i USA; allt är stort, allt är syntetiskt, sockrigt och onyttigt. Och handlar man på de flesta affärer är det så. Men det finns en räddning!

En av mina flatmates (som det inte heter i Amerikat, men whatever, jag är en rebell) tog i dag med mig till en affär som hette WHOLE FOODS. Där fanns en massa vegetarisk och vegansk mat, fina grönsaker och frukter, god och riktig ost (inte sådan där gulfärgad amerikansk äckellåtsasost) och nästan allt var ekologiskt. Jag dog av lycka. De hade knäckebröd! Wasa knäckebröd! Jag köpte på mig en hel massa grönsaker, och knäckebröd, och tofu. Mmm.

Knäckebrödet är dock betydligt dyrare här. Ett litet paket kostar 6 dollar, det vill säga ungefär trettiosex svenska. Smakar det så kostar det. Det är dock problematiskt, eftersom detta per automatik gör hälsosam mat till en klassfråga. Har man råd att må bra eller inte? I viss mån kanske det är så i Sverige också, men det finns gott om mat hos oss som varken är onyttig eller dyr. Jag tänker på rotfrukter, en del grönsaker och frukter, sockerfri yoghurt med normal fetthalt, och liknande.

Den här matfrågan avspeglas i hur folk ser ut. Jag bedömer sällan utseenden särskilt ingående, det intresserar inte mig så värst mycket, men efter att en vän sagt en sak hade jag ögonen öppna och kunde konstatera en tendens. Ni vet hur i Sverige ganska många av oss har en kroppsform som liknar min: behagligt mullig? Inte smal, men inte överviktig. Helt okej med hull, typ. Det mellanläget ser man på många hemma i Sverige. Här verkar det mellanläget inte direkt finnas. Antingen är man fet eller så är man smal. Medelvägen är sällsynt.

En av tjejerna som bor i samma lägenhet som jag är besatt av att gå ned i vikt inför spring break (som ju är en stor grej här och involverar att man ska visa sig i bikini). Jag tycker att det är så tråkigt att människor med hälsosamma kroppar tycker att de behöver gå ned i vikt, men samtidigt är jag inte ett dyft bättre själv. Jag fasar för strandhänget under spring break. Jag äger inte ens en bikiniöverdel... Nåväl. Det här att kroppen inte duger är ett tankefel jag ska få bort. Det är bara en fråga om tid. Däremot skulle jag må bättre (och troligtvis skriva bättre) om jag började träna. Vilket jag ska, så fort min envisa förkylning ger tillbaka mina andningsorgan.

Gym ingår liksom i hyran på det här stället. True story. Har jag nämnt att vi har en pool också? Det är okej att bli avundsjuk. Jag gick förbi poolen förut i dag, och det verkade som att party startades upp där vid fem på eftermiddagen. Om jag hade besuttit sociala färdigheter hade jag kanske joinat. I stället ska jag nog tillbringa kvällen med min bok. Eller min dator, jag har inte bestämt mig.

Keso. Det finns det åtminstone här (även om den inte smakar exakt som hemma). Det ska jag äta. Kanske på en avocado. Mm, avocado. Eller färska jordgubbar! Det finns här just nu, nämligen. Det är svensk sommar i Louisiana. Herregud. Hur ska det bli när april kommer?