Anna i USA

En inspirerande sak att tänka på är George Orwells död. Han rökte som en skorsten, fick tuberkulos och dog ett år efter att han avslutade 1984. 46 år gammal var han då. Ett år är inte ens tillräckigt lång tid för att en bok ska hinna komma ut, för tusan!

Eller F. Scott Fitzgerald, den gamle alkisen. Han hade också en släng av tuberkulos, vad det verkar, men han dog av en hjärtattack. Vid 44. Han hade troligtvis många romaner kvar i sig.

Och låt oss inte glömma självmördare som Sylvia Plath och Virginia Woolf. Sorgligt.

Man ska inte dö innan man gjort sig själv rättvisa. Alla ovan nämnda har förvisso gått till historien, men ändå. Sylvia Plaths framgångar började först efter hennes död! Det duger inte åt mig.

Såhär tänker jag när jag blir röksugen eller känner mig trött på livet. Kalla mig morbid, men det hjälper.

Första gången jag läste The Bell Jar gick jag på högstadiet. Jag minns att jag satt i skolbiblioteket och hade förväntningar på denna bok som jag sett min fiktiva förebild Kat läsa. (Kat är protagonisten i 10 orsaker att hata dig, den underbara high school-filmen som bygger på Shakespeare-pjäsen Att tämja en argbigga.) Men jag läste givetvis den svenska översättningen Glaskupan. Jag var nästan alltid ensam med bibliotekarien i det där skolbiblioteket. När jag skolkade var det där jag gömde mig.

Intrycket som Sylvia Plaths berömda roman lämnade på mitt pre-pubertala jag var inte särskilt bestående. Jag minns att jag tyckte lite vagt att den var "bra", men tack och lov kunde jag väl inte riktigt relatera fullt ut till bokens ämnen. The Bell Jar skildrar, för er som eventuellt inte läst den, om en ung kvinnas väg in i djup depression.

Det var även på högstadiet som jag började läsa och skriva dikter. Jag diktade på sockerdricka.nu och haket.com (två snarlika forum för kreativt skrivande) och läste Karin Boye och Edith Södergran. Jämte en mängd alster på de nämnda sidorna, förstås. Jag vill minnas att jag redan då var kritisk till poetiska alster (i synnerhet mina egna), men det kan vara en efterhandskonstruktion. På temat lyrikanalys ska också nämnas alla timmar jag tillbringat med texthäften till skivor jag älskat. Att tolka texter som är öppna för tolkning är bland det roligaste jag vet, om texten berört mig. Texter är viktigt.

Senare i tonåren fick jag en ny favoritfilm. Liksom alla bra filmer bygger den på en bok – Fight Club. I den talar den namnlösa huvudpersonen om Sylvia Plath.

"You're not dying. In the Tibethan philosophy, Sylvia Plath sense of the word I know we're all dying, but you're not dying the way Chloe back there is dying."

När jag i mina sena tonår köpte boken, då på originalspråk, och läste om den, talade den till mig på ett helt annat plan. Dels eftersom jag hade hunnit se och uppleva mycket mer av det som skildras i boken, men även för att jag hade utvecklats som läsare. I The Bell Jar kunde jag se både ett fulländat litterärt verk och en bok som jag själv hade kunnat skriva. Jag säger inte att jag är i klass med Plath rent litterärt, men den typen av bok skulle kunna komma från mig. Den tanken gav mig verkligen en känsla av att även jag skulle kunna skriva något som är värdigt att tryckas.

Det senaste året har vissa av mina litterära idéer velat utforma sig som dikter. Jag har motvilligt låtit dem. Att läsa litteraturvetenskap var otroligt inspirerande på det både upplyftande och hopplösa sätt som god litteratur ofta är. Framför allt var litteraturvetenskapen nyttig för att den hjälpte mig att börja tänka mer ifrågasättande kring vad som är litteratur och inte. Mest intressant tyckte jag att gränsen kring poesi var. Vad är egentligen poesi? Det hjälpte mig att försonas i min kärlek till det poetiska. Försonas, ja, för jag hyser en slags hatkärlek till den poetiska formen. När poesi är bra kan den vara så oerhört kraftfull, men när den "är dålig", med vilket jag menar att den inte säger läsaren någonting, är den bara löjlig. Oerhört subjektivt, givetvis. Prosa har betydligt fler mellanlägen mellan "fantastisk" och "katastrofal".

Min partner har en faiblesse för Woody Allen. Det här har lett till att jag på sistone sett en rad av hans filmer, bland dem Annie Hall. Och vem kommer upp i dialogen om inte...

"Ah, Sylvia Plath - interesting poetess whose tragic suicide was misinterpreted as romantic by the college girl mentality."

Huvudpersonen droppar denna replik medan hen håller i en av Plaths diktsamlingar. Och här har vi en intressant sak. Jag har varit intresserad av Sylvia Plath som författare i åratal; jag har läst poesi, och jag har vetat att hon skrev poesi. Ändå har jag aldrig läst hennes dikter. Bara hennes stora hit The Bell Jar. Som om hon vore något jävla one-hit-wonder. Pinsamt, har jag sagt till mig själv. Riktigt pinsamt.

Med bakgrund av detta har jag försiktigt smugit runt poetry-hyllan i den bookstore som finns här. Jag har spanat på "the restored edition" av Ariel, diktsamlingen som kom ut efter Plaths död. Den version som kom ut då var ihopsatt, i urval och ordning, av Plaths make – poeten Ted Hughes. Den här upplagan följer ordningen som dikterna låg i på Plaths skrivbord när hon dog.

Hur vet jag det? Jag läste det i förordet. Ett förord skrivet av Plaths och Hughes dotter Frieda. För ja, givetvis köpte jag den. I dag när jag var i bookstore vågade jag mig inte bara fram till hyllan. Jag plockade ut och öppnade Ariel. Och raderna som mötte mig var så direkta, så klara, så fria från struntprat, att jag inte tvekade en sekund till. För är det något som poesi ofta lider av så är det struntprat. Det är som en sjukdom. Av den här snabba glimten anade jag en poet vars röst inte dämpades av sirliga formuleringar och luddiga avsikter. Raderna var det avslutande stycket i dikten Lady Lazarus, vilket lyder som följer:

"Out of the ash
I rise with my red hair
And I eat men like air."

Och av endast dessa tre rader – som för övrigt skulle passa in i en låt av Lady Gaga – fick jag helt nytt hopp om att läsa och skriva poesi.

I de böcker jag läst om skrivande är författarna alltid fixerade vid att en författare måste skriva det som "är sant". Alltså, det författaren i fråga upplever som sant. Vara uppriktig mot texten, karaktärerna och så vidare.

Med andra ord: bli snorbra på att ljuga.

Det här kommer ju att gå bra.

Härom dagen läste jag Alex Schulmans andra bok, Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött, som handlar om hur han träffar sin nuvarande fru.

Det är en lättläst bok; jag läste den på en kväll. Schulman skriver rakt på sak och ägnar sig inte åt någon som helst mystik. Ibland tycker jag mig ana att han ville vara lite poetisk, vilket jag respekterar honom för, men i min mening är han bäst i sin sakliga stil. Han har sinne för vilka detaljer som kan måla upp ett helt scenario och beskriver dem väl. Schulman är en mycket kapabel författare, men jag betvivlar av någon anledning att han skulle ro iland att skriva fiktion. Om det är för att han är narcissist eller inte låter jag vara osagt.

Den tanken gör mig dock lite orolig för att han ska få för sig att skriva en bok om sitt föräldraskap. Det här kanske är en sådan sak jag inte fattar för att jag själv inte har barn, men jag avskyr verkligen den typen av litteratur. Nyblivna föräldrar som med "humor" ska beskriva ungens och sina egna alla dråpligheter. Finns tjogtals sådana. Men Schulmans förlag vill säkert få ut mer av honom, han säljer ju, han har sitt namn och, som jag nämnde, en viss skicklighet. På vissa ställen hade jag dock velat ändra hans kommatering för att förbättra flytet i texten, men överlag möter han mina krav.

I övrigt är det väldigt bedårande att han lånat en rad av Tomas Tranströmer till titeln, och för att beskriva sina känslor för Amanda. Det är en typiskt fredagsmysig bok; den skulle kunna ersätta På Spåret till tacosen. Man skrattar när man läser den - även i början, när det ändå är en hel del misär - och mår bra när man läst klart. Rekommenderas.