Anna i USA

Mardi Gras i New Orleans, alltså. Vi såg parader och fångade ”beads”, färgglada pärlhalsband av plast. Det var väl kul att se en parad – påminde mig om karnelevalen i Gislaved när jag växte upp – men tydligen består den av rika människor som betalar för att vara med. Med andra ord består högtiden av rika människor som åker utklädda på flak och ser ned på pöbeln, som sträcker upp armarna mot dem som på en jävla konsert. Allt för några plasthalsband. Konstigt, men ganska kul. Dock räcker det att göra en gång i livet.

New Orleans, däremot, vill jag gärna se mer av. Jag älskar sydstatsdialekten och hur den låter (måste komma på en målande beskrivning av hur den sjunger). Bäst var när en servitris sade ”pale ale” på denna dialekt. Det fanns även en massa fina husfasader i The French Quarters, vilket fick mig att tänka på Alice, och drösvis med jazzklubbar. Tyvärr var jag lite illamående och opepp på kvällen, så vi stannade inte ute länge. Någon vild partykväll var det inte tal om (även om jag tror att det var tanken).

På bussen dit fanns en säkerhetsvakt iklädd beige uniform med pistol på höften som stenhårt informerade oss om att om vi var sena, eller om det inte fanns plats, så skulle de inte vänta på oss. ”You will be left behind.” Sydstaterna är läskiga ibland.