Anna i USA

Jag fick ett myggbett i dag. Den tjugoåttonde februari. Så är det ibland.

I de böcker jag läst om skrivande är författarna alltid fixerade vid att en författare måste skriva det som "är sant". Alltså, det författaren i fråga upplever som sant. Vara uppriktig mot texten, karaktärerna och så vidare.

Med andra ord: bli snorbra på att ljuga.

Det här kommer ju att gå bra.

 

Mardi Gras i New Orleans, alltså. Vi såg parader och fångade ”beads”, färgglada pärlhalsband av plast. Det var väl kul att se en parad – påminde mig om karnelevalen i Gislaved när jag växte upp – men tydligen består den av rika människor som betalar för att vara med. Med andra ord består högtiden av rika människor som åker utklädda på flak och ser ned på pöbeln, som sträcker upp armarna mot dem som på en jävla konsert. Allt för några plasthalsband. Konstigt, men ganska kul. Dock räcker det att göra en gång i livet.

 

New Orleans, däremot, vill jag gärna se mer av. Jag älskar sydstatsdialekten och hur den låter (måste komma på en målande beskrivning av hur den sjunger). Bäst var när en servitris sade ”pale ale” på denna dialekt. Det fanns även en massa fina husfasader i The French Quarters, vilket fick mig att tänka på Alice, och drösvis med jazzklubbar. Tyvärr var jag lite illamående och opepp på kvällen, så vi stannade inte ute länge. Någon vild partykväll var det inte tal om (även om jag tror att det var tanken).

 

På bussen dit fanns en säkerhetsvakt iklädd beige uniform med pistol på höften som stenhårt informerade oss om att om vi var sena, eller om det inte fanns plats, så skulle de inte vänta på oss. ”You will be left behind.” Sydstaterna är läskiga ibland.

Kollektivtrafik finns inte i Baton Rouge. Rättelse: det finns bussar, men ingen vet riktigt var eller vilka tider de går. Det finns även speciella bussar för studenter som går måndag till fredag 7-18. Det är de sistnämnda bussarna som kan transportera mig och Christian till och från varandra. I övrigt finns det 8 taxibilar i hela staden. I shit you not.

Det här är något av ett problem när man behöver ta sig till en mataffär och ingen av bussarna stannar vid en. I dag vaknade jag upp utan frukost, så jag gick ut för att köpa mat. Man kan se mataffären från där jag bor, men det går ändå inte att ta sig dit. Så dumt. Jag hoppade på en buss och hoppade av vid hållplatsen efter. Därifrån fick jag gå en kilometer i vägrenen – det finns inga trottoarer någonstans, alls – varvid folk tutade på mig och jag kände mig allmänt utsatt och utstirrad. En bil med killar tutade, saktade in och en av killarna lutade sig ut genom fönstret och sa "hey..." medan han drog fingrarna genom håret. Jag gav honom min bitchblick. Idioter. Dessutom fick jag korsa en åttafilig väg till fots. Inget övergångsställe, så klart. Amerika är byggt för bilar, inte för människor.

Efter att jag hade handlat mat insåg jag att jag aldrig i livet kunde gå tillbaka samma väg med matkassar. Dessutom skulle den busshållplats jag kom från ta mig åt fel håll. Vid det här laget var jag så hungrig och trött att jag var totalt gråtfärdig. Men jag ringde en taxi. När jag väntat någon minut kom det fram en man till mig och började småprata på djup sydstatsdialekt. Dödströtta jag (varför är jag alltid dödstrött när folk pratar med mig?) förstod knappt vad han sa eftersom hans dialekt var så bred. Det var han som berättade att det bara finns 8 taxibilar i stan. Han hade ingen bil, så han är stammis på taxibolaget. Jag väntade i en halvtimme innan min taxi kom.

Med detta i åtanke känns det befängt att någonsin klaga på SL eller Västtrafik. De kanske har problem med snö ibland, och höga priser, men de kör fan överallt och om inte hela tiden så väldigt ofta. Sverige har fantastisk kollektivtrafik. Uppskatta det! Efter en vecka här är det nog kollektivtrafiken jag saknar mest med Sverige. Det och eluttagen.

Härom dagen läste jag Alex Schulmans andra bok, Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött, som handlar om hur han träffar sin nuvarande fru.

Det är en lättläst bok; jag läste den på en kväll. Schulman skriver rakt på sak och ägnar sig inte åt någon som helst mystik. Ibland tycker jag mig ana att han ville vara lite poetisk, vilket jag respekterar honom för, men i min mening är han bäst i sin sakliga stil. Han har sinne för vilka detaljer som kan måla upp ett helt scenario och beskriver dem väl. Schulman är en mycket kapabel författare, men jag betvivlar av någon anledning att han skulle ro iland att skriva fiktion. Om det är för att han är narcissist eller inte låter jag vara osagt.

Den tanken gör mig dock lite orolig för att han ska få för sig att skriva en bok om sitt föräldraskap. Det här kanske är en sådan sak jag inte fattar för att jag själv inte har barn, men jag avskyr verkligen den typen av litteratur. Nyblivna föräldrar som med "humor" ska beskriva ungens och sina egna alla dråpligheter. Finns tjogtals sådana. Men Schulmans förlag vill säkert få ut mer av honom, han säljer ju, han har sitt namn och, som jag nämnde, en viss skicklighet. På vissa ställen hade jag dock velat ändra hans kommatering för att förbättra flytet i texten, men överlag möter han mina krav.

I övrigt är det väldigt bedårande att han lånat en rad av Tomas Tranströmer till titeln, och för att beskriva sina känslor för Amanda. Det är en typiskt fredagsmysig bok; den skulle kunna ersätta På Spåret till tacosen. Man skrattar när man läser den - även i början, när det ändå är en hel del misär - och mår bra när man läst klart. Rekommenderas.

Jag har med mycket möda och stort besvär lyckats ta mig över den stora pölen utan att hamna i plurret, men jag simmade inte i glädje direkt. De första två timmarna av resan gick utan problem; planet till Frankfurt var i tid och de serverade en vegetarisk pizza som smakade helt okej. Sedan började trasslet. Mitt plan mot Houston, där jag skulle byta till ett flyg mot Baton Rouge, var en timme försenat. Förfärat insåg jag att jag inte skulle hinna med bytet, men antog att flygbolaget skulle ta sitt ansvar och hjälpa mig. Jag checkade in, och sedan var förseningen helt plötsligt tre timmar. Förkyld och trött efter att ha sovit solida två timmar natten innan jag åkte satt jag på flygplatsen i Frankfurt och fantiserade om att aldrig komma därifrån.

Men det gjorde jag givetvis. Flygningen över Atlanten gick smärtfritt. De hade vegetarisk mat (och bjöd på glass! Alltid ett säkert sätt att vinna min uppskattning), och sätet bredvid mig var tomt så jag kunde lägga mig ned och sova någon timme. Visserligen ihopkrupen som en ostkrok, men ändå. Sammanlagt lyckades jag nog sova i tre timmar av de elva. När jag anlände till Houston var klockan sent på kvällen där (och tidig morgon i Sverige). Skönt nog hade flygbolaget personal som väntade på oss vid baggage claim och gav oss gratis boende på ett inn nära flygplatsen. Det gick gratis skjuts fram och tillbaka därifrån, och de bjöd oss även på mat. Jag var lite nervös över flygplatsgrejen - tänk om något var fel med min packning? - men allt gick bra. Förutom att passkontrollanten verkade ragga på mig. Eller så var han bara "trevlig", vad vet jag... Han småpratade i alla fall inte med killen framför mig i kön, men när jag var där lät det såhär:

Han (fryntligt): Hello ma'm, how're you doin'?
Jag (dödstrött): Hi.
Han (fortsätt fryntligt): Baton Rouge, huh?
Jag: (dödströttare): Yeah.
Han (outtröttlig): So what, you got family there?
Jag (uppgivet): No, I'm visiting my boyfriend, he's studying at LSU.
Han (blinksmiley): Damn! Lucky him. They always have boyfriends...
Jag (perplex): ...

Sedan tog han mina fingeravtryck. Det blir nog ingen andra dejt. Damn, they always have boyfriends!

Eftersom jag bearbetar alla mina känslor genom att göra spellistor har jag givetvis gjort en lista inför resan. Den innehåller inte en enda låt om att resa, men den innehåller 41 låtar om olika platser i USA. Enjoy.

USA är väldigt stort. Landsnumret, alltså numret man slår in innan det egentliga telefonnumret (Sveriges landsnummer är 46), är ett (1) och det säger väl egentligen allt. USA tar stor plats i världen och i våra medvetanden. Majoriteten av filmerna och serierna jag, och förmodligen även du, ser kommer därifrån. Många är bilderna vi matats med.

Det är inte utan att man blir nyfiken. Men det är inte av nyfikenhet jag ska åka dit, utan av kärlek. Infoga kräkljud här, den som önskar, men så är det. Det är en stor resa att göra och i ärlighetens namn hade nog den här ängsliga och lättstressade människan inte pallat resan om det inte vore för att hon har sällskap.

Tre månader ska jag husera i Baton Rouge, plugga på distans och hänga med min partner in crime. På den här bloggen tänker jag berätta om det. Varsågod för info!